Tystnad

Vi står mitt emot varandra
Vi säger ingenting som är viktigt
Allt som borde ha sagts
säger vi inte nu heller
Vad är vi rädda för?
Att känslorna ska göra ont?
Eller är vi bara rädda för att känna?
Om man känner kan man bli sårad
Men tänk om man istället blir glad?
Det får vi aldrig veta
om vi bara tiger
Så lätt det är att tänka
Då vet man vad som är rätt eller fel
Man behöver inte leta orden
Sedan kommer verkligheten
Då försvinner plötsligt alla ord
och man låtsas att allt är bra
Det känns liksom enklast så...
 

Utan ett ord

Jag tycker om dig inte bara för vad du är
utan också för vad jag själv är tillsammans med dig.

Jag tycker om dig inte bara för vad du har gjort av dig själv, utan också för vad du gör med mig.

Jag tycker om dig därför att du gör mer för min
godhet än någon tro och mer för min lycka än något öde.

Detta har du gjort utan någon beröring
utan ett ord, utan ett tecken.

Du har gjort det genom att vara dig själv.
Kanske är detta den sanna innebörden i att vara en vän.

Steget ut

Hon studerar sin son
Så stor han har blivit
Snart vuxen
På vingliga ben ska han skapa ett eget liv
Där ute finns inget skyddsnät
Hon ska försöka finnas till hands om han faller
Men han måste få begå misstag
Hon känner stolthet i bröstet
Vad fort det har gått ändå
När blev han så stor att han ska ansvara för allt han gör?
Hon som minns hans första andetag
Nu ska han dela hennes värld
Vuxenvärden
Hon blir lite rädd
Vad finns det för faror som lurar där ute?
Klarar han det?
Hon vet ju hur svårt det är
Hur många misstag hon själv begått
Nej, det kommer inte att bli lätt
Men hon kommer alltid att vara stolt
Han är hennes son, och hon älskar honom

                                                               Befriande

Så befriande det är
Det där härliga skrattet som känns i hela kroppen
Varenda spänning släpper
Om så bara för en liten stund
Bekymren bleknar
för de får inte plats i skrattet
Någonting simpelt utlöste det hela
En textrad
En fånig tanke
Har man förmånen att få dela skrattet med någon
så är det underbart
En dag som börjat tråkigt
kan på några sekunder få ett stänk av solsken
Skrattet
gör att vardagen ser lite roligare ut

Stunder

Det finns stunder som är mörka
Fyllda av gråt och förtvivlan
Man vet inte hur man ska orka vidare
eftersom det tycks omöjligt
Men livet stannar inte upp
Solen skiner
Människor skrattar
Livet utanför fortsätter
Tårarna rinner utefter kinderna
Tröstlöst
Hopplöst
Just då
Tid kommer när det lättar
Det finns ljusa stunder också
Du har bara inte hittat dit ännu...

Osynlig eller synlig

Vissa människor passerar osynliga genom livet
De gör som folk förväntar sig
Varken mer eller mindre
De tar inte så stor plats
och deras personlighet är anonym
Egentligen kanske de döljer en stor talang
men de visar aldrig upp den
utan fortsätter att låta andra välja deras bana
Men så finns det människor
som låter sin personlighet bli synlig
så att andra får ta del av deras liv
De tar plats men armbågar sig inte fram
De vågar gråta när de är ledsna och skratta när de är glada
utan att först fråga om det är rätt tillfälle
Tänk om alla vågade vara sig själva
Vilka fantastiska drömmar som skulle kunna bli verklighet

Livet

Livet finns bara där
Självklart och som om det alltid funnits
Rutinerna tar över
Vi hinner inte
Dagarna bara rusar iväg
Och vi följer med
som om vi var tvungna till det
Men vem har sagt
att vi måste springa genom livet?
Vem har bestämt
att allt ska gå så fort?
En dag kanske allting stannar upp
Inom loppet av bara några minuter
kan hela vår värld förändras
Den värld vi tar för given
De människor vi älskar
men inte alltid talar om det för
När de försvinner
finns inte längre någon självklarhet
 

Mitt val

Bestäm inte över mitt liv
Störta inte in och säg att du redan vet
Låt mig avgöra
Ha inte förutfattade meningar
Respektera mig bara
Acceptera mina beslut
Jag orkar inte höra mer
Vill inte lyssna
Du bryr dig ju inte
Om du gjorde det skulle du lyssna
Aggressionen växer sig allt starkare
Hur länge kan jag hålla tyst?
Du säger att du vet
Vet vadå?
Visserligen är min väg lite slingrig
Men det är mitt val!
Ta inte ifrån mig rätten att bestämma över mitt eget liv

Mobbad

Det började ganska tidigt
Kanske var det glasögonen?
Eller var det hårfärgen eller klädstilen?
Hon vet inte längre
Vad spelar det för roll att veta anledningen?
De fortsätter ju ändå
De kommer kanske inte själva ihåg varför de började?
Spydiga kommentarer
Hånfulla leenden
Kanske inte så många slag
Inte ytliga slag i alla fall
Ändå känns det som om hon håller på att gå sönder
Det gör ont i magen - men läkaren säger att hon är frisk
Ibland undrar hon vad hon gör för fel
Ser hon annorlunda ut?
Är hon konstig?
Föräldrarna säger att hon duger precis som hon är
De säger till och med att hon är söt
Varför fortsätter de då?
Varför får hon inte ingå i gemenskapen?
Hon vill ju göra allting rätt
Hon vill ju bara vara en kompis
Men de bryr sig inte
De tycks sakna känslor
Ändå vet hon att de inte är känslokalla
Hon har sett hur de har roligt tillsammans
De skrattar och viskar små hemligheter
Hon har faktiskt sett en av dem gråta också
Alltså har de känslor
Ändå fortsätter de slå
Det är nånting som inte stämmer
Är det föräldrarna som ljuger?
Hon kanske har gjort sig förtjänt av slagen?
Men hon kommer inte på någon anledning
De är inte känslokalla - men de struntar i hennes känslor...
När ska det ta slut?
När ska det sluta göra ont?

För sent

Hon blev retad för sin kropp
Den var inte smal nog
så hon bantade
Inte för sin egen skull
utan för att bli godkänd
Alla andra var så perfekta
De fnittrade tillsammans
Hon fick inte vara med
eftersom hon var för tjock
I hennes ögon var det enda anledningen
Kilona rasade fort
och måltiderna började bli en plåga
Hon måste ju bli smal
och all mat såg så fet ut
En dag nådde hon sitt mål
men hon var inte nöjd med spegelbilden
De andra kallade henne fortfarande för tjockis
De verkade inte se alla rasade kilon
De tycktes inte alls se henne
Hon bantade allt hårdare
för naturligtvis hade de rätt
och hon ville bli sedd
Men hur smal hon än blev
tycktes hon inte duga
När de fann hennes avskedsbrev
var det för sent att ångra
Orden var redan sagda...

Sorgsen blick

Jag möter din blick för en kort stund
Jag ser sorgen
Du ler, men vad hjälper det?
Ögonen befinner sig i sorgens landskap
Eller om det är förtvivlan
Du kämpar hårt för att dölja känslorna
Vägrar att låta någon se tårarna
Men jag förstår din sorg
Jag har ju varit där jag också
Jag vill inte trösta dig
för det hjälper dig inte
Det du behöver är tid att gråta
Sorgen kräver utrymme
Den tar plats
och den måste få finnas i ditt liv
När tiden är mogen
kommer du åter att le
men på ett ärligare sätt...

(Dessa vackra dikter hittade jag på en helt anonym sida.)